En etolog är en person som har studerat djurs beteenden och orsakerna bakom dem.
För några år sedan hade jag en omplaceringshund med stora psykiska svårigheter. Med mycket jobb lyckades vi ge henne ett bättre liv men jag kände att jag räckte inte till för att hjälpa henne fullt ut. Mina erfarenheter med den här hunden och en önskan om att kunna förstå hur och varför djur beter sig på olika sätt och ha en möjlighet att kunna hjälpa djur till en bättre välfärd sporrade mig att utbilda mig till etolog.
 
Så efter fem års studier och en mastersexamen i tillämpad etologi har jag tillägnat mig en djup förståelse för djurs olika beteenden. Jag kan nu arbeta som etolog, men vad gör jag egentligen?

På en djurpark finns många behov av en etolog. För att utforma hägnen så att de passar djuren, för att veta hur och vilka djur som eventuellt passar ihop. Skötselrutiner, träning, foderstater.
 
Fram tills alldeles nyss jobbade jag främst med besökare. Genom guidningar, läger och utbildning får jag möjlighet att träffa människor i alla åldrar, med olika bakgrund, intressen och inställningar. Och jag får möjlighet att prata med dem, förklara, berätta och diskutera om hur djur beter sig, varför de gör som de gör och vad vi människor kan göra för att möta djurens behov och önskemål. Det är jättekul.
 
Jag får fantastiska frågor. Jag förväntas inte bara kunna berätta om de djur vi har framför oss i parken utan svara på frågor som:
"Igår såg jag en ekorre som gick runt i en ring, varför gjorde den så?" eller Vad är det för djur som låter så här ...? Men också massor med intressanta inspirerande frågor som kan leda till spännande diskussioner om djurs beteenden och hur vi förstår djuren omkring oss. Det är just detta jag tycker är så roligt med guidningar, föreläsningar och liknande, att få en möjlighet att upplysa människor, att få se och uppleva de där aha-ögonblicken när människor inser varför ett djur gör som det gör eller vad man själv kan göra för att få en bättre förståelse, interaktion eller kunna hjälpa.

Jag kommer alltid fortsätta att prata om djur med olika människor men just nu har jag precis gått över till en mer administrativ tjänst där jag bla har hand om transporter av djur. Där har jag också stor nytta av mina etologiska kunskaper för att tex se hur en transportlåda passar en visst djurart. Är det ett grävande djur med klor är det olämpligt med ett gallergolv som den kan skada klorna på. Är det ett lämpligt strömaterial eller kommer djuret äta upp det och är det i så fall farligt osv.
 
Så som ni märker kan en etolog arbeta på massor av olika sätt. Det här är bara ett litet axplock. Det är väldigt spännande och roligt och ibland riktigt, riktigt utmanande! 

Text: Etolog Ulrica Ahlrot 

Att föda upp katter är inte alltid så enkelt. Förutom det uppenbara, att katterna vi använder i avel ska vara friska och sunda, är det något av en konst att hålla dem i grupp också. Det första tipset som brukar ges när vi vill optimera chanserna att få katter att fungera bra i grupp är att kastrera dem. Som kattuppfödare fungerar inte det riktigt. Vi behöver hitta andra sätt att hålla harmoniska kattgrupper.

Revirhävdande
Utöver detta är katten revirhävdande, i synnerhet fertila katter. Vuxna hankatter kan ha stora revir som överlappar flera honors revir och under parningssäsongen har de extra låg toleranströskel för andra hanar. Honkatter å andra sidan träffar och parar sig gärna med flera olika hankatter för att maximera chanserna till friska och livskraftiga avkommor. Honkatten är som mest revirhävdande när hon har kattungar då hon är beroende av god tillgång på mat och skydd för att hon och ungarna ska överleva.

Både fertila han- och honkatter kan markera revir. Det är ett normalt beteende hos fertila katter, det är ett sätt för dem att kommunicera med varandra (och med oss). Honkatter revirmarkerar främst när de löper medan hankatterna kan markera året runt, dygnet runt. Du kan minska risken för revirmarkering genom att hålla en liten, stabil kattgrupp i en förutsägbar miljö. Varje förändring i miljön kan utlösa revirmarkering. Ofta frestas vi att städa undan all urinlukt, men eftersom spridandet av sin lukt är själva poängen med att markera revir kan det vara kontraproduktivt att städa undan all lukt. Att sprida ut lådorna så att lukten sprids och hålla undan andra dofter som parfym, tvättmedel, sköljmedel, doftljus osv. kan underlätta om man vill hålla markerande till lådorna och minska frekvensen av markerandet.

– inte när tankar om avlivning eller omplacering redan väckts. 

”Nu orkar jag inte längre!”
”Jag kan inte ens gå hemifrån längre!”
”Jag har försökt allt!”
 
Jag älskar att ge konsultationer i beteende. Att vara en problemlösare, lite av en detektiv när jag försöker komma fram till orsakerna bakom ett problematiskt beteende. Problematiskt antingen för hunden, men oftast för ägaren eller kanske för båda. Jag älskar detta! Jag får ta på mig min klurarhatt och komma på bra lösningar. Lösningar som både innebär aktivering och träning av hunden, men alltid först en förändring av miljön, ett förändrat tankesätt från ägaren och tips på olika hjälpmedel innan matte eller husse ens kan få en hund som är redo att ta till sig av träningen vi vill göra och resultaten vi vill se.

Och även fast jag älskar detta så blir jag väldigt ofta även uppgiven av detta arbete. Anledningen är för att de ägare som söker sig till mig och säkerligen även till andra inom mitt område gör det för sent. De gör det när de inte orkar mer, inte klarar att få till vardagen, är så trött och less på sin hund att det skadar deras relation och allt känns bara tråkigt eller att de till och med redan börjat fundera på att ta bort hunden.
 
Kanske har du en hund som utvecklat en rädsla för något eller en hund som inte kan vara ensam hemma. Kanske upplever du att hunden är aggressiv när den skäller på alla andra hundar på promenaden eller är det så att hunden inte lyssnar hunden på ett ord du säger. Och det är inte så enkelt att detta bara är ägarens och hundens problem. Utan som hundägare ska man inte bara ha en lydig hund utan man ska vara sådär peppig och göra allt rätt, annars kommer samhället och säger ajabaja. Och förutom pressen från samhället så har man redan en press på sig själv, den som ger en dåligt samvete när hunden inte fick den där långa promenaden eller fick vara hemma själv när man gick på bio. Och detta är normalt, men det behöver inte vara så…

Jag var tio år gammal och hade längtat mer än lovligt efter att börja på den där fritidsgården som var full av djur. Där fanns får, höns, katter, getter och bäst av allt: kaniner. Många av oss djurnördar har nog något sådant minne där gnistan liksom tändes. Min gnista tändes på den där fritidsgården.

Efter någon månad fick jag chans att hyra en bur och köpa en alldeles egen kanin. Han var liten, vit och hade stora, blåa ögon. Hela vägen från kaninutställningen till gården hade jag honom i knäet. Sedan dess var det vi två, varje dag genom hela mellan- och högstadiet. Jag hann ha en himla massa frisyrer och olika mycket svart kladd runt ögonen. King, som han hette, var där hela tiden. Vi var bästa vänner.

Idag är jag ordförande för Sveriges Kaninvälfärdsförening och arbetar med att sprida rätt kunskap om hur smådjur ska skötas. Jag har två kaniner som båda dumpats utomhus i dåligt skick. De har sedan de kom hit aldrig ens sett en vanlig kaninbur. Ture och Elsa har alltid varandra, ofta mig och ibland njuter Elsa av att få hela pälsen tvättad av min hund. Deras kost består av hö, bladgrönt och minimala mängder pellets. Ett helt rum är deras, och mitt i det står min säng med kompostgaller runt. Jag sover i en bur. Ja, för jag ska ju bara sova. Varför ska jag ha ett helt rum till det?

Det är sedan tidigare känt att man kan titta på en hästs ansiktsuttryck, för att se om den har ont. Men nu har forskarna även lyckats kartlägga hur hästen ser ut när den är glad, eller upplever något positivt. Man skulle kunna säga att hästarna ler, fast på sitt egna vis. 

För att ta reda på hur hästarnas ansiktsuttryck och kroppsspråk ser ut när de är glada ryktade man hästarna. Hälften av hästarna ryktades på ett traditionellt sätt, och rykten fortgick oavsett hur hästarna reagerade på den. Resten av hästarna ryktades också, men här var man lyhörd för hästens signaler. Visade hästen obehag slutade man och visade hästen att den gillade att bli ryktad på ett visst ställe borstade man lite extra där. Ett år senare genomgick hästarna samma procedur igen, detta för att man ville se hur hästarna reagerade beroende på tidigare erfarenheter. 

Hästarnas reaktioner under rykten spelades in och analyserades sedan och forskarna kunde ganska snabbt se hur hästarna reagerade när de upplevde något positivt, i det här fallet att bli ryktade och lyssnade på. Dessa hästar höll nacken lite höjd, hade sina öron riktade bakåt men i vinkel med nosen, ögonen var halvslutna och överläppen var utsträckt och hölls antingen stilla eller så rörde den på sig. Man såg också att när hästarna blev ryktade ett år efter första försöket, så hade de hästarna som blivit ryktade på det trevligare sättet, ett leende redan från start. 

Det är lika viktigt att kunna se tidiga tecken på att hästen är glad, t.ex. att överläppen sträcks lite som att kunna se tidiga tecken på att hästen inte är nöjd med situationen, t.ex. spända mungipor eftersom vi då snabbt kan undvika att hästen behöver ta till ”starkare” signaler för att bli lyssnade på.

En god välfärd handlar inte bara om att djur ska slippa situationer som de upplever som negativa. Det handlar snarare om att djur ska ha positiva upplevelser!

Lansade, L., Nowak, R., Lainé, A.L., Leterrier, C. Bonneau, C., Parias, C., Bertin, A. (2018) Facial expression and oxytocin as possible markers of positive emotions in horses. Scientific Reports 8:14680 doi: 10.1038/s41598-018-32993-z

Text: Emelie De Boussard, Kognitionsetologerna